Såg en massa inlägg på sociala medier om tränslös dressyr och tror det var från England? Spännande!
Och vilka modiga människor! Själv har jag faktiskt aldrig provat med mina hästar som jag har nu. Förr, när man var yngre, så reds det ju mycket mera barbacka och i grimma osv utan att det var något konstigt.
Men tänker att ju äldre man blir desto mer inser man att man inte är odödlig. Och hur lätt det är att något händer och man blir skadad mer eller mindre allvarligt. Nu vill man gärna ha både hängslor och livrem när man rider.
Och som i mitt fall när man har hästarna själv hemma och har mest sig själv att tillgå till att fixa allt. Och jag är just nu justerad i en axel, var in på röntgen igår och specialistbesök om 2 veckor. Så det är ju lite sårbart.
Nåväl, det diskuterades hur utrustning gjorde att det framkallades stressbeteenden på tävlingsbanan och att den brittiska tränslösa tävlingen var ett steg i rätt riktning.
Sedan visade man en skimmel som genomförde delar av ett Grand Prix program med halsrem och sadel.
De andra ekipagen som det jämfördes med var tex Helix och Adrienne Lyle och Glamourdale och Charlotte Fry och de reds med sadel och kandar som på en ”vanlig” tävling och klippen var från olika tävlingar.
Det påtalades att ca var 5 e sekund visade de med kandar stressbeteende av olika slag på banan.
Och att den hästen med enbart halsring inte gjorde det.
Inlägget på tex Facebook finns här : https://www.facebook.com/share/v/18izbLMH99/?mibextid=wwXIfr och det är med filmerna.
Men det blir väldigt svårt att jämföra själva testen på något som helst sätt. Enligt mig.
Ska vi göra det så behöver vi nog först se vad som står i TR om HUR rörelserna ska utföras korrekt.
Jämför man hur de olika rörelserna utfördes rent kvalitetsmässigt på filmsnuttarna så blir det något annat.
En galoppsluta ska utföras så att hästen är böjd i bålen och formad i galoppens riktning. Om den utförs helt rak i halsen eller felställd så är det ett grundfel, vilket alltså inte rimligtvis är lika jobbigt för hästen. Rörelsen utförs inte korrekt och blir inte lika jobbig.
När en övergång från ökad trav till samlad trav inte blir bra är den ju inte korrekt utförd. När den blir för tvär, hästen slår upp huvudet och tappar bakbenen är den inte korrekt utförd, alltså inte lika jobbet.
När en galoppökning inte blir hela vägen utan hästen blir snabbare, mera markbunden, byter 10 m innan bokstaven osv, då är ju inte svårighetsgraden lika hög och såklart mindre jobbig.
Galoppiruett ska utföras så hästen är ställd och böjd i bålen i galoppsidan. Den skall inte vara utåtställd, då utförs rörelsen inte som den är tänkt och blir självklart inte lika jobbig. Det jobbiga är ju just att ha hästen formad i innersidan men ändå centrera piruetten, behålla rytm och samling och balans.
Att hästen under större frihet och mindre fysisk press visar mindre flykt- och stressbeteenden är fullt ”normalt” på något sätt. Det blir ju en annan svårighetsgrad som kräver mindre fysisk ansträngning att utföra.
Därmed inte sagt att vi nödvändigtvis vill se det på banan och poängen skall visa det också.
Absolut inte rumpor som går som en propeller, gapande munnar och hästar som upplevs stressade och visar andra konfliktbeteenden osv.
Gör den det så är den inte allt det som vi vill se på dressyrbanan såklart.
Vi vill se så välridna, lydiga, trygga men framförallt starka och atletiska hästar så de inte behöver känna stress av att vara på tävlingsbanan.
Men det är ju också ett lärande att utsätta dig för lite obekväma situationer, klara dem bättre och känna dig stolt och nöjd över att det blir bättre och bättre.
Lite som att prata inför publik. Det är ju sånt man som ung inte jättegärna ville göra men har lärt sig stå ut med under åren och idag kan det faktiskt vara rätt roligt till och med.
Grejen med dressyr är ju just att utföra fysiskt oerhört jobbiga rörelser i en för dem onaturlig miljö och att få det att se så enkelt och lätt ut som möjligt.
Så jag tror inte att det är att ha träns eller inte träns på som är själva saken, utan att svårighetsgraden som blir lägre, det blir mindre jobbigt och därmed enklare på de flesta sätt.
Men mindre korrekt i hur dressyrens rörelser utförs enligt regelboken.
Och ju mer vi tränar, desto starkare blir hästen i sin kropp, mera lyhörd och kan lyssna på ryttaren och hjälper/signaler istället för att bry sig så mycket om omgivningen och vad som händer där.
Sen är ju såklart olika hästar olika lämpade för tävling. Och det blir ju också en lite annan diskussion.
Vi vanliga Svenssons har de förutsättningar vi har vilket innebär att jobba med de hästar man har och göra det bästa av det.
Och det innebär att faktiskt träna. Och att tävla ibland om vi vill, vågar och kan. Och så länge vi inte får 8 or i snitt i vårt program behöver vi nog träna mera. 😉
Min Mocca som är ett ledarsto ut i hovspetsarna har aldrig fungerat bra på ”öppna” tävlingsplatser där hennes ledarstoegenskaper blir för starka. Hon vill ha kontroll på allt, och ser hon ut över både banor, framrudning, publik, parkering och uppstallning så har hon svårt att fokusera på ryttaren.
Hennes instinkter är ju att ha koll och där blir det svårt att påverka som ryttare, alltså undviker man de tävlingsplatserna.
Sen har vi Goggles som ju äldre och lydigare han blivit, och desto mer vi utsatt oss för det, blivit mindre tittig och mera ridbar med åren.
Acke, som nog varit lite socialt outsatt för jobbigare situationer behöver ut och se olika ställen, situationer och miljöer för att se att i det för honom bitvis otrygga, så är jag det trygga och att han kan lita på mig och lyssna på mig oavsett.
Det är ju det som utbildning av hästar går ut på. Hela livet.
Dressyrtanterna.com 