Detta kom upp som ett minne på Facebook. Något jag funderade på en sen kväll i stallet, när man jobbat heldag och har allt kvar i stallet när man kommer hem 21.30.
När man kollar sociala medier om hur glamouröst allt ser ut.
Med dyra fina märkessaker, rosetter eller annat som ser fint ut. Sånt som de flesta lägger upp.
De perfekta klippen med pampig musik till. Bytesserier eller piaff och passage i korta klipp, eller superfina hopp i slomo över stora hinder.
Denna texten skrev jag efter jag kom in
Vet ni, ibland funderar man på livet när man kollar sociala medier..så olika liv man har, åtminstone om man får tro allt man läser.
Somliga tävlingsryttare bor hemma fortfarande fast de är i min ålder, får högkvalitativa hästar av föräldrarna, har ridhus o tränare tillgängligt varje dag.
Andra har sina hästar helinackorderade i lyxiga stall o har GP ryttare som rider åt dem nån dag i veckan då de inte hinner själva och ändå köper man fler hästar fast man inte hinner med en. Behöver bara åka och rida och träna när man vill och har lust.
Resten av hästlivet ”köper man sig fri från.”
Det dagliga med in- o utsläpp, mockningar, hämta spån, köra hö, sladda ridbanor, röja gräs och laga och sätta staket. Tvätta stall och hästgrejor, skura benskydd och tvätta leriga boots, spola hästben och ta av o på täcken.
Så olika vi har det.
Och så olika vi vill ha det.
Så olika vi ser på hästlivet.
Och det är kke bra förstås- på så vis blir ju hästnäringen levande för företagen.
Men jag kommer nog aldrig att vilja ha det så.
Jag jobbar mer än heltid för att ha råd med min sorts hästliv.
För jag har ingen sambo/man eller annat som hjälper mig varken ekonomiskt eller praktiskt. Jag har inte rika föräldrar som kan ge i överflöd.
Ja jag har 3 jättefina pållar (men det är ingen Totilas nån av dom) som jag tar ansvar för varje dag.
Men de är min alldeles egna alla 3!
Jag ser till att de får det de behöver, motionerar så mkt jag hinner och orkar, ser till att de får omsorg från hovis o veterinärer, får kroppen fixad när de behöver, får bra mat och hyfsade rutiner. Massa kärlek och såklart godis. 😉 ….men allt är inte tävlingsresultat och procent.
Vi kämpar alla på olika sätt.
Efter våra förutsättningar.
Andras mål är inte mina mål trots att man kke tävlar samma klasser.
Andras resa är inte min resa.
Jag gör så gott jag kan med det jag har. Och hoppas att fler skulle inse att det andra har, är inte automatiskt det man ”ska ha.”
Man ska hitta sin egen hästväg.
Inte bry så mkt om det andra tycker.
Inte jämföra sig och vara avundsjuk på det andra åstadkommer. Vi har såååå olika förutsättningar och önskningar.
Jag har en Goggles som kommit såååå långt trots alla skador och hans egentligen helt omöjliga exteriör för dressyr, bara för att jag är så envis o aldrig vill ge upp. Jag tror ju på honom! ❤️
Jag har en Mocca som är igång efter ett par års skador och som blir roligare och roligare att rida. ❤️
Och en Princip som kommer att bli så fin bara han får växa i vuxenkostymen. ❤️
Jag är lyckligt lottad! ❤️
Jobba hårt och uppskatta de små framstegen i hästlivet.
Då blir det så mkt roligare att känna den perfekta galoppfattningen.
Att göra den läskiga passagen förbi den stora stenen utan att skygga.
Eller bara att känna lyckan varje gång att faktiskt få ett ridpass till.
Eller vara glad att mocka boxarna när man behöver en stunds tidsfördriv för hjärnan.
Inte alla förunnat. ❤️
Dressyrtanterna.com 