Dressyrtanterna.com

Ja det var ju inte igår det blev nåt skrivet här. Jag har såna storslagna ambitioner i perioder där jag tänker mig blogga varje dag. Eller i alla fall oftare.

Sen tänker jag; herrejisses vad ska jag skriva om. Det kan ju omöjligt vara intressant att följa mig och mitt varje dag.

Fast å andra sidan, vill man inte läsa kan man ju bara låta bli, så jag kanske ska bli lite flitigare med skrivandet.

Vissa dagar kommer det upp hur mycket som helst man kan skriva av sig om, allt från diskussioner och saker man ser på sociala medier, till rena glädjeämnen eller hemskheter i livet.

Har med en del roat intresse följt diskussioner i tex grupper som Sadelsnacket, om populära sadelmärken som kommit i ropet. Som hamnat i ett liknande tillstånd som tex PS-tränsen när de kom.

Folk prisar dem högt och lågt med mer eller mindre orimliga effekter av användandet, både prestations- och kvalitetsmässigt, med en närmast sektliknande ton i diskussionerna. Där man inte törs skriva med sitt namn för att var rädd att bli påhoppad. Och de som säljer dem hävdar med bestämdhet att det är det enda märket som faktiskt är funktionellt för häst och ryttare. Inget annat märke ger muskler eller hästar som jobbar rätt, eller ryttare som sitter bra.

Det är lustigt hur mycket som går att sälja med mördande reklam.

Nåja, en annan dag tar jag tag i just detta ämne med sadlar och inprovning, kunskap och utbildning.

Just idag har hästarna fått nya dojor. Mycket välbehövligt, och nu är det så torrt i marken så hovarna blir hårda och lite spröda.

Moccabönan fyller just idag körkort! Min fina fina tjej som glädjer mig varje dag ❤️

Idag är det soligt men lite kyligt i luften, men våren är ju verkligen i full blom bildligt talat.

Här i byn växer det ohejdade mängder med vilda körsbär så det är lite körsbärsdalen just nu här. Oerhört vackert.

Tranorna sjunger nere i kärret och fruktträden blommar. Till och med syrenerna är på gång.

Kycklingarna växer så det knakar. Det är två kullar, en med 5 st som är äldst. Där blev det 2 tuppar och 3 hönor. Här är en av hönorna. Dessa är blandning av 75% wyandotte och 25% nåt helt odefinierbart haha Tofs på huvudet och troligen lite grönvärpargener. Vi får väl se 🤩

Imorgon ska jag vara med och hålla i en utbildning hela dagen, blir spännande för det är första gången för mig att vara med på det. Lär nog läsa in mig lite på det ikväll igen.

För övrigt har jag och Acke börjat skutta lite. Här är en liten snutt från helgen premiär på öppen bana hehe..

Ringrostiga och otränade, men vi hade rätt skoj ! Och det kommer bli fler gånger 👍

Nähepp, nu är det dags att gå ut och ta hand om flygfän och fyrbeningar. Ha det!

Nu har jag jobbat i 4 veckor efter semestern så dygnsrytmen har kommit på plats igen. Nästa vecka är semestern slut för övriga arbetskamrater så nu kan vi återgå till normala rutiner igen 😂

Goggles verkar ha återfått normal status, han är som vanligt igen efter fång och hovböld.

Acke jobbar vi på att banta, han är precis som sin matte- allergisk mot kalorier.

Mocca har jag börjat jobba lite från marken för att sätta igång lite.

Kiropraktorn har varit här och nu senast kom Linnea och djupvågsbehandlade alla tre pållarna.

Nu har snart heeeeeela OS passerats och vi kan väl enas om att det varit lite stolpe ut för ridsporten 🙈

Att dressyren står där den står är väl ingen direkt nyhet. Personligen kollade jag på så mycket jag kunde av den. Men var väl inte överdrivet förtjust i mycket av det jag såg om jag ska vara ärlig. Flera högt bedömda som gick med munnen öppen och gapade genom nästan hela programmen (tex Freestyle) Andra som var så ostadiga i formen att det är otroligt att de får såna höga poäng som de fick (Toto JR).

Det är ju sånt som en annan lägger märke till som amatör ifrån soffan. Sen finns det ju mycket annat man ser och reagerar på.

Positivt var det polska ekipaget med hästen Maxima Bella som var lite annat att se på.

I övrigt så var jag mest glad åt att Mats Eriksson kommenterade- ett oerhört lyft mot SVTs kommentatorer. Mats förklarade ur domarens synvinkel vad som var bra och dåligt och varför poängen blev som de blev.

Idag blev även filmen med Carina Cassöe Crüth offentlig. Där får man se henne träna med Danciera under ledning av Andreas Helgstrand som uppmanar henne till det hon gör på filmen- dvs piska på med spöet för att hästen inte piafferar som de vill.

Det känns som att dressyren som sport verkligen har hamnat i rampljuset nu. På både gott och ont.

Det onda är väl omvärldens syn på att använda djur i en hobby./ sport inte har blivit bättre av detta. Alls.

Det goda är väl att det kanske kan rensas upp lite bland de som utövar dressyren och som tränar för att vinna enbart. Och som tränar som de gör för att blidka domare som hellre premierar stora flotta gångarter än hästar som är korrekt tränade och ridna. och för att tjäna pengar på hästarna.

Men det är en lång väg att gå. Vart ska förändringen börja? För ingen kan ju tro att bara ta bort nosgrimmor, alla bett eller att rida utan sporrar kommer åt problemet.

Som jag sagt så många gånger förr. Allt handlar om kunskap, avsaknad av kunskap eller möjligen nånting mitt emellan,

Idag innehåller våra hästflöden av reels och inlägg på sociala medier mestadels seriebyten, travökningar, passage och piaff, byten i varje hållandes en kaffekopp, ridning i halsring osv. Framförallt av många elitryttare.

Allt ackompanjerat av fräsig musik.

När såg ni senast någon visa hur man korrekt går in i en volt? Ja det är basövningar och grunder som följer ända upp i svårt klass- dvs grunder.

När såg ni nån svårklassryttare som gjort en reel med galoppfattning som görs bra?

När såg ni någon som visar upp en övergång skritt- trav- skritt som är bra och förklara VAD som är bra/ mindre bra. Nej vi matas med filmer där hästarna rida runt i en stoooor flott trav i övertempo, mellantrav snarare, och beskrivs som ”magisk” medan hästen inte alls är eftergiven och genomsläpplig- men det ser flott ut.

När vi alla blir matade med sådant som ser ut så av ryttare som är namnkunniga och erfarna så tror vi ju givetvis att det är så det ska se ut. Tyvärr. Det vore ju bra mycket mera konstruktivt om de visade bra ridning och korrekt tränade hästar istället.

Följande text är skriven av Bo Tibblin och jag har fått tillåtelse att dela den här.

Tycker den är oerhört bra skriven och tydligt visar vad dressyren borde vara.

Dressyrbedömning.
Under senare tid har dressyrsporten utsatts för mycket kritik från olika håll. När man tar del av denna börjar man ifrågasätta om vi över huvud taget kan fortsätta att tävla i dressyr. Det finns all anledning att se över dressyrens tillstånd och framtid.
En faktor är betydelsen av begreppet ”dressyr”. Den egentliga innebörden kan sägas vara inlärande av icke medfödda beteenden som kan vara till nytta för individen. Vem är då individen? Här är det både hästen och ryttaren men på olika sätt. För hästen att bygga upp muskulatur och leder för att i första hand orka utföra vad ryttaren begär. Det är viktigt att betänka att dessa moment inte har någon betydelse för hästen i dess naturliga tillstånd utan är till för ryttarens behov. För ryttaren handlar det om att få en häst som håller för arbete. Resultatet av detta arbete har sedan omvandlats till tävlingsformen ”Dressyr”.
Dressyr skall bedömas efter helhetsintryck. Det skall innefatta hästens sätt att röra sig på olika utbildningsnivåer.
Här skall bedömas med vilken lätthet utförandet av de moment som legat till grund för hästens utveckling utföres. Resultatet visas i första han i de bedömningsgrupper som kallats ”allmänt intryck” men skall också ligga till grund för varje enskilt betyg.
Det är här det gått snett i dagens bedömning. Är det verkligen möjligt att på ett rättvisande sätt bedöma så komplexa moment som befömningsgrupperna i ett dressyrprogram innehåller?
Resultatet blir att domaren hakar upp sig på de lättast urskiljbara tekniska momenten och helhetsbilden kommer bort i sammanhanget. De tekniska momenten får större betydelse än dressyrens faktiska målsättning. Något som dessutom ”saboterar” betygssättningen och sätter bedömningssystemet ur funktion är införandet av ”halvbetyg”. Dessa skapar en form av säkerhetszon för en osäker domare. Det finns för ”helbetygen” klara defintioner för vad de skall innehålla. Detta finns inte för ”halvbetygen”. Detta beror på att i det omfattande innehåll som en bedömningsgrupp innehåller är det omöjligt att uppfatta så små detaljer att de motiverar ett ”halvbetyg”. Detta ger utrymme för ett ospecificerat ”tyckande”. Här skall man inte ”tycka” – här skall man ”veta”. Detta visar sig också genom att domarna normalt använder skalan 6-6,5-7. Vad skall vi då med en 10 gradig skala till? För man kan inte tro att så många hästar utför alla moment så likartat att de hamnar inom detta snäva register. Detta tyder på att det tekniska utförande i första hand får avgöra betyget. Man får inte glömma att dessa rörelser i första hand skall vara grundstenar i hästens utbildning och inte något som görs bara för att de ingår i tävlingsprogrammen. De har inte något själv-
ändamål.
Detta innebär att om en häst rör sig på ett för klassen tillfredsställande sätt skall mindre tekniska fel inte få alltför stor betydelse utan mer betraktas som en tillfällighet i förhållande till sitt utgångsläge
Om däremot bristande form och balans är orsak till det tekniska felet skall det ge ett tydligt utslag i betyget.
T.ex skall ett ekipage med utgångsläge 8 få betyget 7 för samma fel som ett ekipage med utgångsläge 6 skall få betyget 5. För att stimulera en positiv utveckling måste detta synsätt genomsyra hela bedömningen.
Undantagsfallen måste vara när felen är så allvarliga att de inte kan härledas till hästens form. Då måste bägge dessa kategorier hamna på samma underkända betyg.
Det tekninska utförandet får inte ha större betydelse än dressyrens faktiska målsättning.
En fara i framförallt de lättare klasserna är att många av dagens hästar har mycket bra gångarter. Detta kan medföra att domaren mer kommer att verka som kvalitetstävlansdomare än som dressyrdomare. Bra gångarter får aldrig kompensera bristande inverkan. Högsta betyg skall det ekipage få som visar en bra kombination av utbildning och gångarter. Detta fenomen har störst betydelse i de lägre klasserna, där betygen skall vara både placerande och vägledande.
Det är skillnad i de högre internationella klasserna där svårighetsgraden är så hög att decimalrelaterade betyg kan vara motiverade. Men även här måste grundtanken bibehållas att även när de tekniska momenten blir svåra så skall utförandet grundas på dressyrens grundidéer.
Vad kan göras för att utveckla dressyrsporten åt rätt håll. Det är en fråga som kräver mycket sonderande och diskuterande mellan berörda parter.
Några riktlinjer bör man kunna hitta. Man måste skilja på ”kunskap” och ”instruktion”. För att kunna tillgodogöra sig instruktion måste man ha en grundkunskap. Eftersom det i yttersta hand är domarna som styr sporten kommer här den grundläggande domarurbildningen in. Det är trots allt domarna som styr hela sporten. En blivande domare måste ha egen kunskap och tävlingserfarenhet på minst en nivå högre än de klasser som skall dömas. Dessa förmågor måste testas genom intagningsbedömning innan de godtas för domarkurs. Det får inte räcka med att ”det skulle vara roligt att prova på att döma”. Dessa domare kommer ju att vara grunden i hela dressyrens utveckling.
Man skulle kunna avskaffa kategorin C-domare och kalla dem för aspiranter. När de sedan vid kurser och provbedömning på tävling visat sig kompetenta skulle de direkt kunna examineras till B-domare.
Detta system skulle kanske begränsa intresset för att bli domare men ur sportens synvinkel måste det vara bättre att ”få kan mycket än att många kan litet”.
Man måste också fråga sig hur många domare vi egentligen behöver. Domarlistorna innehåller mängder av namn. Men när det gäller verksamheten är det ett fåtal av dessa och ofta desamma som dömer alla tävlingar. Hur utvecklar alla övriga sin kompetens? För det är absolut inte tillräckligt att ”sitta av” en obigatorisk kurs om året.
Här finns utrymme för att diskutera hur en tidsanpassad domarutbildning skall läggas upp.
I bland får man höra att en svårare intagning skulle avskräcka många. Det är ju i så fall bara en välgärning. Domarna ska i första hand finnas för sportens utveckling och inte i eget
intresse.
Det har på sista tiden framförts mycket kritik mot kända dressyrryttares beteende mot sina hästar. Självklart skall detta inte på något sätt ursäktas men det måste finnas en anledning till att ryttare använder sig av diskutabla metoder. Jag har tidigare sagt att dressyrens utveckling ligger i domarnas händer. Kan det vara så att kraven för att få höga betyg så har avlägsnat sig från rörelsers andemening att de kräver extrema metoder. Har rörelserna blivit ett så stort självändamål att de tangerar gränsen för vad en häst kan och bör utföra?
Tar domarna hänsyn till skillnaden mellan t.ex en utbildnings-
mässigt väl utvecklad harmonisk och taktmässigt regelbunden piaff och ett staccatoliknande stamp på stället? Och får detta tillräckligt genomslag i betyget?
Detta ex gäller inte bara svår klass. Det måste vara grundtanken i bedömningen att den genomgående harmonin i samband med ett korrekt utförande skall vara vinstgivande. Enstaka tekniska fel måste bedömas i förhållande till helheten och klassens svårighetgrad.
Man kan undra varför dressyren utsätts för så noggrann granskning av utbildningsmetoder men inte hoppningen.
Detta kan bero på att det rör sig om mycket olika typer av uppgifter. En hopphäst skulle det aldrig gå att i längden tvinga att hoppa om den i sin träning i stället för förtroende tvingats att prestera. Givetvis måste även hopphästen dresseras för att kunna samarbeta med ryttaren. Men här blir dressyren inte något självändamål utan ett hjälpmedel inför huvuduppgiften – att hoppa.
När det gäller dressyrhästen blir utbildningen i högre grad ett självändamål. Grundutbildningen blir slutmålet. Så mycket viktigare då att alla berörda parter är eniga om vad det är man strävar efter och att detta mål är klart och tydligt formulerat.
Målsättningen får inte spjälkas upp i ett så stort antal bedömningsgrupper att en ”otydlighetdimma” lägger sig över resultatet.
Att döma dressyr är ingen lätt uppgift. Det ligger därför i sportens intresse att skapa bästa möjliga förutsättningar för uppgiften.