Det svåraste som finns.
Det jobbigaste, mest ledsamma man kan göra och ändå på något sätt befriande mitt i allt elände.
Människan är av naturen egoistisk och man vill ju gärna skjuta framför sig det jobbiga.
Man vill så gärna få ha djuren kvar en liten stund till på denna jord så att vi slipper sorgen och saknaden ett tag till.
Att en gång till få känna den mjuka mulen mot sin kind. Känna den sträva tungan som slickar tillgivet i handen och på armen.
Känna den varma andedräkten mot ens öra när man kramade det vackra ansiktet som var så vänligt och gav så mycket kärlek.
Det är så många saker man önskar man fick uppleva en gång till.
En stund av rykt.
En tur i skogen.
En galoppfattning i balans.
En frukostsmutsig nos som lortade ner min tröja varje morgon.
Den mjuka ulliga korta underbart sammetslena pälsen.
Smeka den stora stjärnan i pannan och dra fingrarna genom den ulliga busluggen.
Så många saker jag inte längre kan uppleva utan jag får istället minnas de stunderna.
Det jobbigaste som finns med att ha djur.
Att ta farväl.
Min allra finaste Mocca finns inte längre här med oss och det är ju så tomt.
Jag tittar på hennes grimma som hänger utanför hennes box. Orörd. Tårarna rinner fortfarande varje gång.
Och ändå vet jag att det var så rätt beslut. Självklart var det så.
Att få somna in hemma med matte intill sig på den gård där man är trygg känns i alla fall bäst i mattehjärtat.
Mocca blev 19 år och några månader och till slut sade hennes framkotor ifrån.
Hon har haft artros men inte haft några direkta symtom då hon gått och skrotat i hagen mest de sista åren.
Hon har varit pigg och skött sina arbetsuppgifter i hagen, ja att hålla reda på de imbecilla valackerna hon levt ihop med.
Hon var den som varnade för minsta lilla stäpplejon eller lemur. Det var hon som varnade när bränderna hotade på avlägsna kontinenter.
Det var hon som lärt grabbarna att hon åt och drack först och de fick ställa sig i kö. Hon hade vassa tänder att säga ”träng er inte i kön” med.
Det var hon som med sitt kroppsspråk skrek ””FLYYYYYYYYYY!!!”” när något prasslande i buskarna eller en doft av nåt skumt kom i luften. Hon ledde sin lilla flock med rumpan på ryggen i full galopp, näsborrarna blåste drake och svansen låg på ryggen.
Hon hade en makalös förmåga att se till att killarna höll sig alerta.
Det var hennes jobb.
Jag fick uppleva och dela så mycket annat tillsammans med henne.
Den första ridturen på ridbanan.
Den känsliga reaktiva dragstern på uteturerna.
Flygturen in i tantens trädgårdshäck när en gråsparv gjorde ett plötsligt och livshotande flyganfall.
Åkandet på skorna när grannen skaffat en hästätande robotgräsklippare.
Trasigt revben när hon hade jättebråttom ut i hagen en dag när vi kom hem efter en tävling.
Ett annat trasigt revben när hon pillat upp boxdörren och varit lös i stallet på natten men inte ville gå in i sin box och jag blev uppklämd i väggen.
Jag fick uppleva känslan i en övertänd häst på hoppbanan, när det var roligare än hon klarade att hantera.
Känslan att kunna åka själv på dressyrtävling när hon var 5 år och komma hem med rosett dessutom.
Vi har upplevt långresa till Skåne med dressyrmeeting och annat.
Ett gäng fantastiska träningar för Bo Tibblin som hittade så mycket positivt i henne.
En fantastiskt känslig och lättriden häst med kapacitet för så mycket. En sån bärig galopp så jag aldrig känt något liknande.
Vi fick uppleva en fantastisk känsla i traven när hon blev lösgjord igenom hela sin kropp och kunde spänna av och jobba i balans.
Hon lärde mig så mycket, att hitta ridkänslan och mjukheten i hjälperna. Att våga lita på magkänslan.
Hon lärde mig att utmana mig själv, våga tro på att allt är möjligt med vilja, envishet och hårt jobb.
Hon lärde mig att vänner finns där alltid när de är riktiga vänner. Att riktiga vänner inte är egoistiska och sviker sina ord. Att vänner inte lovar tjockt och håller tunt.
Mocca var en riktig vän. Varje dag. Hon fanns alltid där. Varje morgon och varje kväll. Med sina bruna vänliga ögon, sin tillgivna person.
Hon fanns där när man var ledsen och behövde nån att krama om. När man var lycklig och ville dela lyckan med någon. N
är man var frustrerad eller arg och behövde få tänka på annat när jobbet varit extra svårt.
Då fanns hon där.
Med sin sammetsmjuka mule och sin lena, täta päls.
En stunds närhet och livet blev genast lite ljusare.
Mocca var så mycket i mitt liv under mer än 17 år.
Idag är det så tomt.
Ser på pojkarna i hagen och vet att de också saknar. De tutade efter henne de första dagarna, Hon och Goggles har ju alltid bott ihop så det är klart de saknar.
Sin klippa. Sin ledare. Den trygga av dem. Nu är de nog lite vilsna ett tag innan de hittat sina nya platser i tillvaron utan henne.
Precis som jag.
Det är tomt… ❤️
Dressyrtanterna.com 