Känslan nu..den är så svår att beskriva! så ogreppbart och så overkligt, och såååååå efterlängtat. ❤️
Från att som barn och tonåring läsa Ridsport etc, titta på 10 i topp listorna med Ulla Håkansson och alla kändisar man växte upp med att beundra, och drömma om och längta efter att kunna rida i frack (och på den tiden hatt förstås)
Det var liksom det ultimata- frack! Så elegant, så proffsigt, så vackert och…så ouppnåeligt. För en liten tjej utan egen häst, som hade såna drömmar och visioner.
Och här är vi nu, jag och Goggles. Får tävla i frack 😍
I helgen gjorde vi så till slut debut i Medelsvår A och jag har varit såååååå nervös innan! Mådde illa hela lördagen, ända tills vi red ett pass på banan för då kändes det bra och det släppte lite. Vi skulle ju egentligen provat på en Medelsvår A redan i november förra året men då inträffade ju Goggles svåra skada och allt blev liksom upp och ner.
Nåja, vi åkte till Hammarö med förväntan om att ta oss igenom programmet hyfsat och att han inte skulle vara så spänd inomhus.
Det regnade massor på vägen dit och var nästan lite otäckt efter vägen med allt vatten. Men när vi närmade oss Karlstad lättade vädret upp lite och det höll uppe. Jag har inte varit till Hammarö förut men det var stort och bra med två framridningsbsnor ute, ett litet ridhus och sen stora ridhuset som var tävlingsbana.
Han hade stenkoll på allt från han klev ut ur transporten. Tittade på skogen när vi red fram, på hindermaterial och transporter, hästar i hagarna och diverse annat. Men försökte hålla fokus på att rida fram som vi gör på träningarna hemma. Hade med mig i huvudet sånt som jag skulle tänka på, och vissa övningar för att förbereda inför rörelser i programmet och inför piruetterna.
Hade satt på kandaret för att kunna få lite mera ”grepp” om honom när han blir spänd, då han blir öppen i form och biter tag i bettet istället för att ge efter när jag försöker påverka.
När vi kom in så tittade han lite men höll sig på mattan, och kände jag hade mycket bättre grepp om honom mot förra tävlingen. 👍 tänkte att nu jäklar gör vi det här som vi är här för!!
Jag log nog mest genom programmet men kände också att jag red och påverkade hela tiden. Sen såklart kan man ju i efterhand komma på massor med saker som man kunnat göra bättre. 😂
Lite småhack här och där, fick inte riktigt stöd i tyglarna då han bromsade upp lite men han gjorde det mesta bra. Inför första piruetten var jag nog lite grov i hjälperna för han bytte i varje innan piruetten så den blev ju inte så bra. 😂 Inför den andra piruetten tappade han lite galopp precis på väg in i piruetten men han tog drivningen jättebra och istället för att lägga av och bryta av eller tjura så tog han tag i det igen och vände jättefint 😍 serien var ren men lite vinglig. Jag blir nog lite övertydlig i hjälperna där.
När vi Skrittade ut var jag sååååå lycklig, och lättad, att vi faktiskt gjort det! Att vi överlevde, ja det kändes så haha! Att han skötte sig så fint! Hoppade av och kramade honom länge!! ❤️ Fina fina killen!!!
Vilken resa det varit hittills!
Vilket delmål vi uppnått!
Vilken jäkla grej! ❤️
Vi fick ihop 58% i debuten!! Trots en del små hack och missar, samlade kommentarerna var att han behöver komma lite mera i samling och uppförsbacke och det beror ju såklart på att han kryper ihop lite när kandaret är på och han blir spänd och inte går fram till handen riktigt.
Men överlag väldigt positiv kritik av alla tre domare 😍😍 och vi åkte nöjda och glada hemåt igen. Uppehåll och lite bättre körväder också så kändes ännu bättre.
I likhet med många andra så lider jag av en bedrövligt dålig självkänsla. Framförallt i ridsportvärlden kanske och framförallt idag i sociala mediers tid, där man ska vara smal, snygg och elegant, ha vissa märken på grejor och kläder, ha hästlastbil, gärna ridhus, en groom som fotar och filmar och lägger ut så det syns. Man ska ha råd och tid till allt. Och riktigt sånt är ju inte mitt liv 😂 Och man ska dela på alla medier om alla rosetter och höga procent man erhåller, sånt är ju viktigt tydligen.
Men bara det, sämre tävlingsdagar utan rosetter nämns oftast inte.
Jag har ständigt med mig tankar om att vi inte ”hör hemma” i den klassen vi tävlar, att vi inte gör saker nog bra för att passa in. Att alla andra är mycket bättre och duktigare, ser elegantare ut och gör bättre ifrån sig än vi och jag gör. Jag delar både dåligt och bra resultat på sociala medier, för så är ju livet.
Idag handlar så oerhört mycket om att passa in. Och egentligen vill jag inte bry mig om sånt men fast man försöker vara rationell och logisk så kommer tankarna och känslorna ändå.
Man jämför sig.
Visst, det är en del i att tävla såklart, att jämföra sig i relation till nån annan. Men då är det mera för min egen skull. Att våga. Att se om det funkar även utanför träningarna. Att få bedömningen objektivt, kvaliteten på det vi utför.
Det är så dubbelt. För det där med självkänsla är inte rationellt på något vis! Har den en gång fått sig en törn så är det oerhört svårt reparera. Några förflugna nedvärderande ord sitter som berget i medvetandet. Fast det inte borde.
Jag har turen att ha en fantastiskt bra tränare som stöttar och kan se bortom det jag tror och inbillar mig, som ser den stora bilden och målet dit vi är på väg.
Turen att ha vänner som hejar på och stöttar, gläds med oss när det går bra och puttar på om det inte går bra. ❤️
Och nu, just nu kan jag tillåta mig att vara stolta över oss. Över vad vi åstadkommit tillsammans Goggles och jag. För det har varit en sjujäkla resa. Om än rolig så synnerligen utmanande med massor av både glädje och sorg längs vägen, hopp och förtvivlan, förhoppningar och tvivel.
För många andra är det här inget speciellt. En klass som ska passeras. Ett steg på vägen. En sak som alla andra.
Men inte för mig- för mig är det här nåt mycket speciellt.
Och kom ihåg- ingen dröm är för stor ❤️




































